Nadja Mayr

Hej vännen <3

Fick frågan om jag kunde berätta lite om min graviditet och självklart kan jag det..

Vi bestämde oss för att börja försöka sommaren 2015, då hade mannen längtat  länge, medan jag hade velat jobba och komma in i det livet. Hur som, nu kände vi oss båda redo. Vi bestämde att vi skulle börja försöka lite smått, så kommer det när det kommer, ingen stress. Vi hade ställt in oss på att det skulle ta minst 6 månader.. istället blev vi gravida på första försöket. Chokade och lyckliga och lite svårt att ta till sig. Precis samtidigt hade vi fått reda på att Filles bror och hans fru väntade en och min närmaste vän. Mellan hennes son å Hollie skiljer det 2 dagar och mellan Hollie och hennes kusin 2,5 vecka. Så galet. 

Vi fick reda på detta redan i v 5 och ganska snabbt därefter började jag må riktigt illa. Det var på riktigt hemskt, det där konstanta illamåendet, ni som varit där förstår precis vad jag pratar om. Jag kräktes varje morgon från v 6 till v 20. Å alla som sa att det skulle gå över vid v 12. Under denna tid kunde jag bara ära kolhydrater i princip, mackor framförallt. Det var bara att gilla läget. Och åt jag dessutom inte varannan timme så spydde jag dagtid. Fick även ganska mycket yrsel och svimmade två gånger i början. 

Jag forsatta gå promenader på mornarna, det var ganska skönt mot illamåendet. Gymmet pausade jag tills det värsta gått över. 

Mellan v 20 och v 30 mådde jag mycket bättre, då kunde jag njuta av graviditeten, kände inte så mycket oro och hade börjat fixa i hennes rum och förbereda mig inför tiden med bebis. 

Någon gång efter v 30 blev det lite tuffare igen, blev sjukskriven pga mycket sammandragningar och sen kom den hemska klådan. Fick hepatos, leverpåverkan som var hemsk. Sov ingenting och duschade iskallt flera gånger på nätterna, fy! Detta gjorde att de tillslut satte igång mig 1 v före BF. 

Jag gick upp 18 kg. Jag tyckte att det var tufft att vara gravid att inte känna igen sin egen kropp och då menar jag inte utseendemässigt, och njuter så mycket mer med bebis utanför magen. Samtidigt fick jag ett lugn och en trygghet jag älskar. Älskade min kula. Älskar vad graviditeten gav mig, min Hollie. Och är tacksam för att jag fick chansen och att allt gick så pass bra ?

Just nu ser jag inte fram emot att gå igenom själva graviditeten igen, men jag vet hur lycklig jag kommer bli den dagen Stickan visar att Hollie ska få ett syskon. Och nu när jag vet vad graviditeten resulterar i, då tror jag att jag kommer veta varje sekund av den, att det är så värt det. ?