Nadja Mayr

Fått lite frågor om trots och barnuppfostran. Så tänkte skriva lite om hur jag tänker kring det och hur vi hanterar det.. Bara mina tankar för dom som vill läsa ..

Livet som mamma går ju verkligen upp och ner i takt med de olika faser av trots och annat barnen hamnar i. Säger som jag alltid säger, accepterar man bara lite kaos i sitt liv och sänker sina förväntningar eller ändrar sin bild på vad som är perfekt så är ändå mammalivet för det allra mesta så himla underbart. Jag väljer också att känslan av tacksamhet är störst, för jag hade aldrig bytt bort detta liv mot något, trots kaosen 😉

Men visst är det tufft vissa dagar och det finns inga förväntningar på att dagen du blir mamma så blir du perfekt, så många behöver släppa strävan efter det. Du vill inte att dina barn ska ha de kraven på sig själva, så börja med dig själv, var snäll mot DIG. ❤️

Jag har tycker jag väldigt långt tålamod med barnen och är nog väldigt lugn av mig själv men självklart tappar jag det också ibland och känner att det blir för mycket. Hatar det, hatar verkligen om mitt tålamod tar slut och jag låter orättvist hård mot dom eller bara har den känslan i kroppen. Blir ofta ledsen efteråt och ber faktiskt alltid om ursäkt. Vill vi lära våra barn att säga förlåt så måste vi kunna göra det själva tänker jag.

Att sätta gränser och att vara konsekvent är ett måste enligt mig. Men jag har extremt svårt för när vuxna skäller, drar till och genom att skrämmas ska lära barn rätt och fel. De kommer nog mer ihåg känslan än att de faktiskt lärde sig något av situationen. Jag tror så starkt på att genom att visa barnen respekt så lär dom sig att respektera andra. Genom att visa hur man med lugn reder ut en konflikt så lär dom sig att hantera jobbiga situationer bättre. Genom att visa kärlek och förståelse så får dom ett inre lugn och en trygghet.

Att lära barn att det är fel att slåss genom att hårt dra dom i armen.. Att lugna ett utbrott genom att själv få ett.. Att lära barn att vara snälla mot andra genom att öppet skälla ut dom eller kalla dom saker .. För mig känns det så fel. Vi måste fortfarande vara dom vuxna i situationen, vägleda och vara förebilder.

Att sjunka ner på deras nivå, sätta sig på golvet och förklara och tro på att de faktiskt kan och vill göra rätt, förstå att det ingår att testa sig fram och att barn faktiskt inte har det i sig, vad som är fel och vad konsekvenserna blir. Genom att tro på sitt barn.. så tror jag att de växer, växer av kärlek.

Att ha trotsiga perioder ingår, det är ett sätt att bli självständig, testa vad som är rätt och fel och inget de gör för att jävlas med oss även om det ibland kan kännas så och det tror jag är viktigt att ha med sig.

Just när det kommer till att bryta sig loss och bli självständig kan man låta dom växa genom att få ta egna beslut genom att tillexempel ge de två alternativ man tycker är okej, tex. Vill du duscha före eller efter maten? Ge dom ökat ansvar, vara med och laga mat, duka, hämta saker i affären etc. Och uppmuntra när de vill/kan själva. Jag ser att du kan, vill du prova själv, säg till om du behöver hjälp osv.

Det kan verkligen vara tufft och frustrerande att vara förälder. Att prata om vilka gränser, konsekvenser och förhållningssätt man ska ha och sen hålla fast vid det tror jag hjälper mycket. Vilka fighter är viktiga att ta och hur tar vi dom . Skapa tydliga rutiner. Och håll i även dom. Bestäm vilken väg ni ska gå, visa dom den istället för att varje dag välja olika vägar och tillrättavisandet. Det leder tror jag bara till förvirring, mer testade och mer tjat.

Och jag tror det är viktigt att tänka på vilken stämning man vill ha där hemma, att börja med sig själv och smitta av sig av det man vill ha från barnen, tillåtande, kärlek, respekt och mycket skratt. ❤️