Hej vännen ❣️
Precis kommit hem från gymmet. Ska beta av lite jobb sen ska jag ta vara på dagen med Nora. Lovat mig själv att mellan jobb och måste. Släppa allt och njuta av min sista tid som föräldrarledig. Har senaste veckan haft mycket jobb och mycket i huvudet. Att jag haft då mycket jobb senaste månaderna är såklart positivt men också jobbigt.
Kan bli så känslosam över hur fort tiden går och en av mina största rädslor är att jag ska tänka tillbaka på småbarnsåren och ångra att jag inte var här och nu mer, njöt mer. Samtidigt njuter jag varje sekund av mina små. Men att ha en stress som skaver stör ju såklart. Och vissa dagar är det oundvikligt, säkert för alla, att de jobbiga känslorna tar mer plats. Får påminna mig om att jag jobbar för tid med dom inte för att ta tid från dom.
Kan längta så mycket till jag får skilja mer på jobb och mammalivet, få mer struktur. Samtidigt som det känns jobbigt att vi snart är där på något sätt. Att sitta till elva vissa kvällar, vara sen iväg med fakturor, ha massa obesvarade mejl och leverera jobb och utkast i sista sekund det är inte alltid kul. Inte när man vaknar på nätter, går upp vid fem och är helt slut. Precis som säkert många känt ibland vill jag bara börja gråta och ge upp, eller gå och sova. Men ibland är det bara bita ihop, det kommer bli bättre. Allra oftast fungerar det ju så bra. Men i perioder, får jag inte riktigt ihop det. Inte som jag vill och önskar iaf.
Måste slå undan det dåliga samvetet, när stress/jobb/trötthet tar över. Vara lika snäll mot mig själv som jag vill att mina tjejer är den dagen de blir mammor. Jag vet innerst inne att jag gör de valen som är rätt för mig och dom. Att jag kommer få tid, för jobb, mig och dom.
Kan ni känna igen er i det jag skriver? Det där dåliga samvetet som dyker upp fast man vet att det inte borde göra det? Den där rädslan att man ska ångra något fast man vet att det är precis som det ska vara. Fast man egentligen inte vill ändra på något. Någonstans kan jag tycka att det är viktigt att stanna upp, påminna sig om att njuta, vara helt närvarande ibland, låta sig själv släppa allt och bara se, lyssna, krama, leka och älska. Utan att tänka så mycket. ❤️
Lika viktigt som det är att hela tiden påminna sig om att vara snäll, inte förvänta sig det omöjliga av sig själv och ge också sig själv lite kärlek däremellan.
Varm kram till dig
Känner igen mig så väl i dina ord. Det har varit mycket det senaste 1.5 åren. Har studerat dubbla terminer för att bli klar med min utbildning fortare. Vill ha ett jobb, en lön och möjlighet att köpa ett boende där dottern kan springa ut och in mellan parkett och gräs. Vill också så gärna ha ekonomisk möjlighet att ge dottern ett syskon relativt nära i ålder. Någon att växa upp med. Jag vet ju vad jag kämpar för, men ibland när jag får möjlighet att stanna upp, sniffa dottern i nacken och bara njuta av livet så ifrågasätter jag mina val. Är jag verkligen 100% närvarande som mamma när stressen ligger där i bakgrunden? Är det verkligen värt det här slitet när jag hade kunnat studera 100% och hämtat dottern direkt efter mellanmålet varje dag. Ibland känns det som man väljer fel hur man än väljer, men snart snart är det sommar och då kan vi njuta fullt ut av både ledighet, en examen och de möjligheter som brer ut sig framför våra fötter.
Kram fina du och tack för att du vågar lyfta även dessa sidor av livet <3
Åh vad jag förstår dig! Men övertygad IM att du gör det som är rätt. Man får påminna sig om att lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. Man behöver inte göra allt perfekt eller enligt någon bok, utan man kan fokusera på att vara en god förebild genom att vara snäll mot sig själv och ge dom det viltigaste i livet. Kärlek och trygghet ❣️
Känner verkligen igen mig. Min yngsta har nu precis fyllt 1 år. Jag har fått ett drömjobb men måste därför börja jobba tidigare än jag tänkt (dock på halvfart). Det värsta är att vi inte alls fått den förskoleplats vi önskat utan en plats som ligger väldigt långt bort och som inte alls känns sådär klockren. Men nu har vi ändå tagit beslutet att han ska få börja och så får vi försöka pussla så gott det går så han slipper vara där alltför mkt första tiden och så hoppas vi på en bättre förskoleplats till hösten. Men tar det här jobbet för att jag i framtiden ska kunna styra min arbetstider mer, få mer pengar över varje månad och kunna jobba mindre. Så i längden tror jag vi vinner på det här.
Och det här med att försöka vara närvarande. Får påminna mig flera gånger per dag, speciellt då vi gått igenom en ganska tuff period med den yngsta som inte förrän nu lärt sig att man inte vaknar en gång per timme natten igenom, mkt sjukdomar för både storasyster och lillebror samt en alldeles för energilös mamma. Men jag gör det allra bästa jag kan och det måste räcka. Sen påminner jag mig om att i många andra länder är det inte alls självklart att mamman/pappan får möjlighet att vara föräldraledig såhär länge med sina barn. I många länder så är det kanske mor- och farföräldrar eller barnflickor som tar hand om bebisen från det att de bara är ett par månader. Och jag har ändå varit hemma i ett helt år med min yngsta och nu ska jag jobba 50 % och vara föräldraledig 50 %.
All pepp till dig. Tror du gör helt rätt <3. Lita på det. Jag tänker lita på mig själv att vi gör rätt, det som är rätt för oss och vår familj. Sen är inget skrivet i sten, känner man att ngt känns fel får man tänka om och lösa det.
Åh vad jag förstår dig! Men övertygad om att du gör det som är rätt. Man får påminna sig om att lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. Man behöver inte göra allt perfekt eller enligt någon bok, utan man kan fokusera på att vara en god förebild genom att vara snäll mot sig själv och ge dom det viltigaste i livet. Kärlek och trygghet ❣️