Nadja Mayr

Hej vännen ❣️

Hoppas att allt är fint med dig. Som ni märkt har det varit tyskt här inne på sistone.

Har inte haft någon energi eller inspiration och jag är inte den som kan låssas heller. För första gången sen jag startade det här vill jag bara ge upp. Släppa allt och göra något annat.

Det har varit ett kämpigt år att kombinera föräldraledighet med att starta upp och driva mitt egna. Jag vet att jag jobbat för mycket och inte tagit mig tid för återhämtning varken kvällar, helger eller semestrar. Och ett par veckor innan Nora skulle börja förskolan så tog det lixom stopp, har väntat på att få mer tid på dagarna och då hitta energin och glädjen men jag lyckas inte.

Jag sa till mannen när vi var ute och åt i fredags att jag känner mig. Innerst inne. Väldigt lycklig och tillfreds. Men just nu lyckas jag inte få fram den känslan. Jag känner mig låg, stressad, otillräcklig och osäker på mig själv. Och det känns tungt.

Helst av allt skulle jag bara vilja sätta allt på paus och rymma till Gotland, gå på promenader, fixa i trädgården, vara nära havet, läsa.. Bara återhämta mig, landa i mig själv och få lite klarhet i var jag egentligen vill.

Men livet pågår ju med jobb och barn och det går inte alltid bara att smita. Men jag måste ändå vara sann mot mig och mot er. Jag tar en paus här ifrån i några dagar, behöver reda ut vad jag vill med allt utan att känna pressen att leverera något jag inte har inom mig just nu.

Det är okej att ha presentationångest, att ha dåliga dagar och allt sånt, jag vet det. Men man måste också vara ärlig mot sig själv så det inte är mer än så.

Egentligen finns det så mycket jag älskar med det här jobbet, inte minst friheten men allra mest de kreativa, utvecklande och möjligheten att inspirera. Jag älskat foto, älskar att skriva, redigera, bygga miljöer och att få peppa, dela recept, livet och tankar. Vara i den där fina inspirerande bubblan, min alldeles egna lilla lyckobubbla och samtidigt att ge till dom som behöver det.

Men det är också så himla tufft ibland, det är så mycket fördomar om branschen och jag behöver både förklara mig och försvara mig, hur mycket jag än jobbar, bygger upp eller drar in tas det av många inte alls på allvar. Både från nära och från de jag inre känner. Det blir som att jobba i uppförsbackar på något sätt. Det är ett yrke som de både skämtas om och pratas ner om. Om hur ytligt det är..när man själv känner sig på ett helt annat sätt. Eller hur det skämtas om att man jobbar (för detta är väl intet riktigt jobb), när jag aldrig jobbat så mycket som nu. Och på de sättet blir det också ensamt.

Och idag räcker det inte längre med att inspirera med texter och bilder, dela av livet. Idag är det så mycket mer, algoritmer, engagemang, statistik och att hitta vägar för att uppnå detta, att locka så många som möjligt att gå in på din blogg, att få så många att kommentera en bild som möjligt, så att den ens ska bli synlig för andra. Det är en ständig jakt, du blir konstant bedömd och värderad, det är svårt och inte riktigt jag. Jag gillar inte att locka med rubriker som luras eller i huvudtaget dela sånt som inte är jag för att det är de som funkar. Det tar bort det äkta och den delen jag älskar. Det blir mer bussniss och tävling än kreativt.

Sen är de svårt att skilja på jobb och privat, att inte påverkas, att stänga av, att vara helt ledig, eller helt nöjd.

Jag vet inte om jag bara haft alldeles för mycket och att kroppen och huvudet behöver återhämtning eller om jag behöver omvärdera vad jag vill eller hur jag ska göra i framtiden. Kanske en kombination. Men för mig är det viktigt att vara sann, livet pågår nu och inget är viktigare än det. De riktiga livet.

Vi hörs snart och all kärlek till alla er som kikar in här, ni anar inte hur mycket ni betyder för mig ❤️❤️❤️