God morgon vännen ❣️
Nora sover och jag har kört lite yoga, men blev bara 5 minuter, finner inte riktigt ro till det just nu. Har varit en period med mycket jobb och december innebär ju mycket annat man vill hinna med också.. Men framförallt är det dom två små här hemma som tar all tid, det är sömnbrist, pusslande och saker att fixa hela tiden, tid att ge och inte nog med att det mesta andra i livet hamnar lite på paus eller några steg efter så känns det ju vissa dagar som att man knappt räcker till till dom.
Jag kommer så väl ihåg med Hollie hur första året kändes. Ska livet vara så här nu, måste jag passa varenda sekund, ha med mig en fullpackat sköterska vart jag än går, vara beredd på gråt, sömnlösa nätter, ingen egentid, natta, mata, byta.. Det är ju lite chock att bli mamma, för mig var det en chock blandat med fantastiskt, för det där mysiga, underbara och den där jätte stora kärleken, det finns ju alltid där, MEN det tar inte bort att det känns tufft ibland.
Jag skrev mycket om det med Hollie, det kändes viktigt för mig att få skriva om hur mycket enklare och roligare allt blev sen, för varje dag, till alla som blev mammor för första gången. För det är så lätt att känna sig ensam annars, när det i själva verket är något de allra flesta känner.
Jag känner samma sak denna gång, första året är omtumlande och ofta är det mysigt, underbart och helt fantastiskt. Men jag upplever det också tufft! Lite lättare att hantera då jag vet mer denna gång, om vad som väntar och om att alla faser faktiskt passerar.
Men det är påfrestande både för oss som personer och för relationen. Jag tror mycket handlar om att kämpa tillsammans, att lyfta varandra, försöka lyssna på sig själv och sin partner, fortsätta visa varandra respekt och se sig själva som ett team med en tuff (underbar) utmaning framför sig.. Med det finaste målet och att faktiskt påminna sig om det, att det blir bättre, det blir enklare, det blir mer sömn, mindre kaos och mer tid. Det blir mer skratt, mys och faktiskt mer kärlek.
Vi båda kan verkligen längta tills sommaren och efter sommaren, då vi har två barn som är mer synkade, som förhoppningsvis sover, då Nora börjar på förskolan och vi kan fokusera på våra jobb utan pusslande dagtid, på att göra mysiga saker med tjejerna på vår lediga tid och rå om varandra på vår egentid. Jag längtar efter att få mer tid för träning, slippa jobba varje kväll och få mer tid för att faktiskt bara vara. Och jag tycker det ör helt okej att känna så, istället för att stressa upp mig för mycket över allt vi inte får till nu, så har jag bara bestämt mig för att det är ok att det är lite tuffare nu, jag längtar efter framtiden och så länge så gör vi det bästa när det känns tufft och njuter av de mysiga stunderna däremellan.. Vi tar det för vad det är helt enkelt.. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR livet som mamma men tillhör helt klart dom som tycker att det bara blir bättre och bättte. ❤️
Hur upplever du första året med små? Skulle vara fint att höra era tankar och känslor ❣️
All kärlek, N
Alltså wow. Detta var precis vad jag behövde läsa. Periodvis är jag ensam med vår dotter (9 månader) när pappan jobbar mycket. Denna helg är en sån period. Dottern är, och har i princip varit sedan hon kom, väldigt lättsam. Nästan aldrig ledsen, vi har fått in rutiner riktigt bra. Jag får sova 7-9 timmar per natt (ibland med en matning, ibland ingen) så jag har egentligen inget att klaga på. Älskar henne över ALLT annat såklart. Nu har hon inom loppet av någon vecka gått från att bara åla till att sätta sig, krypa OCH ställa sig upp mot saker så det är 100% vaktande – DET är jobbigt. Sa till gubben min idag att jag tycker det är så jobbigt och att jag känner mig hemsk som känner så… det var så himla skönt att läsa både ditt inlägg och kommentarerna. Det behövde jag verkligen just nu!
Tack för en underbar blogg!
Kram
Så skönt att läsa, Najda! Jag har mitt första barn här hemma, 8 månader gammal. Den stora kärleken, myset och det underbara väger upp allting MEN det är tufft och jobbigt ibland också. Och jag behöver framför allt jobba på att inte få skuldkänslor för att ibland bara behöva vara Moa. Jag är ingen dålig mamma för att jag behöver en paus från mammalivet då och då. Så hade jag önskat att jag och mannen fick (läs: ta) mer tid till att vårda vår relation, tyvärr är det så lätt att låta vardagen bara rulla på och så är man för trött för att orka göra någonting annat än att sova själv när lillen somnat för natten.
Oh känner igen mig!
Gillar inte heller småbarnstiden mest. Ständigt kaos o rädd för att de ska göra illa sig 🙁 klart man njuter av sina barn men det blir mycket enklare och roligare när de blir äldre! Har en 2,5 åring och en 1 åring och för att överleva har jag nu helt släppt på alla ”måsten”. Fokuserar enbart på barnen och låter allt annat få vänta! de är små så kort stund så har beslutat mig för att inte göra det jobbigare för mig än det måste vara!
Det är tufft att ha små barn. Det vet vi alla som befinner oss där. Men det ingår liksom och är en del av livet som passerar. Längtar också till egentid och tid för mig och min man. Sömn…sömn är underskattat haha! Vi är riktiga kämpar, må vi alla ha styrkan att klara oss ur den fantastiska, underbara och hektiska tiden.
Underbart inlägg! Själv nybliven mamma till en 2-månaders. Tyckte första veckorna var hemska, mådde så dåligt o kunde inte förstå vad vi gjort. Men nu ser jag tydligt hur livet börjar komma tillbaka och trots att det går upp & ner med faser o sämre nätter, så blir det sakta lättare. Börjar landa lite & börjar få upp huvudet över ytan. Att kämpa som team beskriver du så bra, precis så. Att lyfta varandra och vara stark när den andra år svag och vice versa. Jag längtar också, ser framåt och har det som mål. Med rutiner, jobb, vardag som flyter på mer. Men försöker njuta av stunderna som är fina. Med detta sagt; att bli mamma ÄR omtumlande och kämpigt och inte en dans på rosor men jag vet att det kommer bli fantastiskt!
Jag tycker också det blir bättre med tiden! Har en på 6 & en på 2. Tycker inte alls om spädbarnsperioden. Gav mig mest ångest även om de inte var svåra som små. Tycker def mer om perioden nu när de är mer självständiga, leker ihop, förstår vad man säger (för det mesta), kan sysselsätta sig själva mer. Visst är det småkaos här med typ varje dag, men på ett annat sätt än när de var mindre. Njuter helt nu, men ser absolut fram emot när de blir äldre. När man kan umgås med dom på ett annat sätt 😀
Underbart inlägg! Själv nybliven mamma till en 2-månaders. Tyckte första veckorna var hemska, mådde så dåligt o kunde inte förstå vad vi gjort. Men nu ser jag tydligt hur livet börjar komma tillbaka och trots att det går upp & ner med faser o sämre nätter, så blir det sakta lättare. Börjar landa lite & börjar få upp huvudet över ytan. Att kämpa som team beskriver du så bra, precis så. Att lyfta varandra och vara stark när den andra år svag och vice versa. Jag längtar också, ser framåt och har det som mål. Med rutiner, jobb, vardag som flyter på mer. Men försöker njuta av stunderna som är fina. Med detta sagt; att bli mamma ÄR omtumlande och kämpigt och inte en dans på rosor men jag vet att det kommer bli fantastiskt!
Alltså TACK! Tycker att den första tiden snarare handlar om överlevnad än ”bebisbubbla” och”bebismys. Det blir MYCKET roligare när dom närmar sig året – DÅ blir det mysigt på riktigt! ☺️ Min stora är nu snart 2,5 och lilla bara en månad så jag ör helt klart inne i den tuffaste tiden. Men tunt 3månader lättade med första – då fick vi in fungerande rutiner m.’m. Tills dess ska jag överleva ???
Jag har två barn med 20 månader emellan och nu när de är äldre (12och 10) kan jag se tillbaka på tiden med två små och konstatera hur extremt tufft det var under ett par år. Stundtals total kaos, med saker (livet) som inte hanns med. Nu är egentiden oändlig i jämförelse (barnen har aktiviteter och kompisar som tar mer och mer tid) och jag och min man sitter då och då ensamma vid köksbordet och undrar vad som hände. Vad var det där för orkan som drog förbi och tog all vår energi under så lång tid och lämnade kvar en nästan påtaglig känsla av lugn och tystnad. Men också en stilla sorg. Det gick så oerhört fort för dem att gå från små, skrikande, totalt beroende individer till stora, tänkande, kloka, underbara och självständiga barn.
Tack för fin blogg Nadja❤️
Tack snälla för detta inlägg!! Jag är också tvåbarnsmamma fast med lite längre mellan barnen, min äldsta är 6 år. Och idag satte du verkligen ord på mina känslor och hur jag känner just nu. Kämpigt men ändå så lycklig. Bara så skönt att få känna att man faktiskt inte är ensam att känna såhär.
Tack för att jag får följa dig!
Ha en fin dag ❤️
Instämmer! Och den känslan blir inte bättre när det är tre barn som ska få uppmärksamhet! Men vi gör vårat bästa. Det ska man alltid komma ihåg! 🙂
Hej och tack för en fin blogg!
Jag fick precis som du två barn ganska tätt, med en första bebis som var konstant missnöjd, sov dåligt, åt dåligt, ja det mesta var kaos. Vi testade allt och han var ändå aldrig nöjd. Pust. Nu är han 2,5 och lillebror är 6 månader och han däremot är ALLTID nöjd. Sover som en prins, äter som en häst??. Så för oss har det varit så olika med de två barnen. Men jag håller med dig om att det blir bättre och bättre, roligare och härligare för varje dag!
Hoppas ni får en fin dag!